Faran fick gå ett pass i ridhuset idag, och jag tror han var nöjd! 

Han kommer ju alltid lite i andra hans, tyvärr, men jag försöker smyga åt honom godis och stilla mitt dåliga samvete. 

 

Anledningen till detta är ju att han aldrig kan beté sig som en normal häst. Man kan aldrig rikgit lita på honom, och därav begränsas man när man ska rida. Är det mycket i ridhuset, mycket folk på läktaren osv. är risken stor att man tuggar grus eller att allt bara blir pannkaka. 

 

Idag, klev en gubbe med en skällande hund in på kortsidan av ridhuset. Den dörren används aldrig, och det är Farans "spök" sida. Tack gode gud att min häst är lyhörd, för redan innan gubben stigit in, var Faran i andra sidan ridhuset (inte med min vilja)! Jag hade redan hunnit galoppera och trava en del, så det var ingen fara. 

 

När sådan händer, är det nästan bara att ge sig. Blir han spänd, är det ingen idé att bråka med honom.

Han är 12 år(!?) och endå inte lugnat ner sig och spännt av. 

Avslutade iallafall passet med att trava och skritta av honom.

 

Jag gillar ju att rida honom efter alla lektioner är slut, för då kan jag verkligen rida honom. Men det är otroligt jobbigt att komma hem från stallet 22.30 varje kväll när klockan ringer 06.00 senast! 

Nu har jag försökt rida honom mer normala tider, och ja, de går ju hyffast. 

Idag hostade Sara som satt på sin egna höst, till lite, och Faran hoppade i luften direkt. 

 

Jag älskar honom över allt annat.. men någon trygg och stabil herre blir det då aldrig av honom! 

 

Imorgon kör vi igen, och då jäklar ska ingen gubbe förstöra passet!