Fick ju en fråga vad som hände med Darini, och ja, han är värd ett eget inlägg, men inte nu. 

Jag fixar helt enkelt inte att beskriva våran korta resa tillsammans än. Jag klarar inte ens att tänka på honom utan

att tårarna rinner. Han kommer för alltid vara min nummer 1 och efter första träningen med Willy grät jag ju och önskade Darini tillbaka. Känns dumt arr säga att jag "Tvingades" att köpa en ny häst, speciellt när jag faktiskt redan har en till. Men på någotvis kände jag mig långt ifrån klar med tävlandet, och Faran är ju ingen tävlingshäst. För att utvecklas och komma vidare var jag tvungen att ha en ny, och eftersom Darini varit sjuk så länge så hade jag redan början spana lite. Willy var räddningen, och han har egentligen en orättvis uppgift, att försöka fylla tomrummet efter Darini. 

 

Med Willy kommer jag komma längre, han rör sig bättre, han är yngre och han gör allt till Grand Prix, men Darini hade så mycket mer endå. För mig är Darini kärlek, och Willy är vänskap.